Jag är inte ett dugg speciell överhuvudtaget. Jag är inte mer speciell än du. Eller så är du precis lika speciell som jag. Välj själv. Det jag med säkerhet kan säga är att det bara finns en som är som jag. Och det är ju jag. Men å andra sidan finns det ju ingen annan som är som du.Och det är ju du.
Jag tror inte att allt det här "speciella" är så bra för våra barn och tonåringar. För vad händer om man inte känner sig så där väldans "speciell" hela tiden? Räknas man inte då? Jag tror att det är bättre att lära våra unga om respekt. Att respektera att du är du och jag är jag. Och ingen är mer "speciell" än någon annan. Vi tycker, tänker och känner olika och det är helt okej.
Jag är:
- väldigt impulsiv. Det smäller ibland utan förvarning, något som inte alls är så bra.
- obekväm bland människor jag inte känner. De flesta misstar min blygsel för kaxighet. Helt fel.
- en ganska rolig prick när man väl lär känna mig.
- just nu väldigt förkyld. Inte så kul när solen gassar utanför.
- väldigt envis. Något som inte alltid matchar så bra ihop med Lillgangsterns envishet.
Som sagt. Jag är inte ett dugg "speciell" någonstans. Jag är bara jag