Vi har en liten grej vi brukar köra med, jag och Doris. När jag ska lägga mig på kvällen så ligger Doris och lurpassar under sängen. Innan fötterna lämnar golvet attackerar hon. Och jag blir lika skiträdd varje gång.
Så jag har börjat hoppa upp i sängen. Så hon inte ska hinna med och jag slipper ha en katt runt foten varje gång. Smart. Ha, jag vann! Boom, liksom. En sak med det bara.
Varje gång jag kommer ihåg att hoppa upp i sängen, sitter Doris på fönsterbrädan eller högt upp på en byrå och tittar på mig. Hånler lite. "Va fan håller du på med? Du ser faktiskt inte riktigt klok ut när du tar dina skutt så där. Men fortsätt för all del, för både du och jag vet att jag attackerar när du minst anar det. Jag struntar väl i dina töntiga små hopp. Jag vinner alltid. Boom,liksom."
Igår glömde jag hoppa. Och självklart kom attackerna. Först den från Doris och sen den från mitt skenande hjärta. Fan. Och jag vet ju att då är det bara början. På insomningen från hell. Om jag råkar flytta en tå en millimeter under täcket, kommer hon spinnandes över parketten samtidigt som hon vrålar som ett lejon. Att hon faktiskt låter som en hes höna har jag inte velat berätta för henne. Men jag ska nog göra det idag. För att psyka henne lite. Ta ner henne på jorden.
Allting slutar med att jag ligger med en kudde över huvudet och försöker att inte röra mig en endaste millimeter och IDAG BLIR DET MINSANN INGEN TONFISK FÖR DIG DORIS! HÖR DU DET?!
Boom liksom.
