Ikväll gjordes det ganska krånglig koreografi på discokursen. Ungefär åtta huvuden skakades samtidigt och det muttrades lite allmänt sådär. Men eftersom våra elever har lärt sig den hårda vägen att vi aldrig någonsin säger "jag kan inte", så bet de ihop. Och gav sig den på att de skulle fixa det.
Och de gjorde de ju såklart. Till slut. Och det är de här ögonblicken jag lever för som danslärare. När det lossnar. När det går upp ett ljus. När polletten ramlar ner. Det finns inget bättre.
Att se elever växa mitt framför ögonen på mig och klara av något som de inte kunde förut är en av de bästa saker jag vet. Ännu mera när de från början aldrig trodde att de skulle klara det.
Never give up. Never ever give up. Never ever ever give up.
