I morse var jag hos frisören. Jag går till en liten salong precis där jag bor. Det är ett ställe som är i behov av en liten uppdatering när det gäller inredning och där kunderna mest består av kvinnor av den lite äldre modellen.
Första gången jag gick dit var det på grund av tidsbrist. Jag var tvungen att fixa håret pronto. Tid fick jag och jag bad en tyst bön att det inte skulle vara Gudrun, 65 år, som skulle ta hand om mig. (Ja jag vet. Fördomar och skit. Men jag är verkligen petnoga med vem som fixar mitt hår.) Nu blev det ju inte så. Där stod Evelina, bra mycket yngre än mig.
Och nu till hela poängen med det här inlägget. Evelina är en gudinna på att färga hår. Hon måste fanimej ha vunnit en OS-medalj eller nåt. Jag har aldrig haft samma hårfärg så här länge eller varit så nöjd när jag går hem som nu.
Jag älskar Evelina.
personen på bilden är inte Evelina, det är jag