Lillgangstern har alltid varit en riktig tuffing. Från det han var bebis har han aldrig gråtit någon längre stund när han ramlat och slagit sig. Snarare tvärtom. Han har rest sig direkt, satt fram händerna framför kroppen på ett lugnande sätt och sagt "det gick ba, mamma, det gick ba.", borstat av sig lite och sedan fortsatt med sina äventyr.
Nu har det hänt något. Numera kan man tydligen dö av följande: av att hjärtat slår för fort, av att hjärtat slår för långsamt, av att hjärtat inte slår alls (det har han ju väldigt rätt i, dock är jag tveksam till att det verkligen brukar inträffa på just honom), av att det sitter en stor snorbuse i vägen för all luft, av att det fastnar lite köttfärs i halsen, av att slicka på ett traktordäck (jo'rå, det har hänt), av att det är extremt torrt i munnen (kan ju ha något med traktordäcken att göra), av att ha ont i huvudet, av att det fastnar en tånagel i halsen (don't even ask), av att ett stort blåmärke på knät gör ont, av att magen gör ont, av att en tand är lös.... you name it, man kan dö av allt!
Men annars mår vi prima, här hemma.