Vet ni en sak? Det är okej att säga att man tittar på Melodifestivalen. Utan att tillägga att man kräks på varenda bidrag. För det måste ju vara jättejobbigt. Att springa och kräkas när varje bidrag börjar. Låter tufft.
Jag tittar självklart på Melodifestivalen. Annars kanske man missar något. Björn Ranelids egotripp hade jag inte velat missa för allt smör i hela Småland. Eller Dannys ascoola scenframträdande med självlysande dräkter.
Jag tycker om när det blir snackisar. Jag tycker att det är helt underbart när alla ska tycka, tänka, vrida, vända och debattera om mindre viktiga saker. Vilket ju i ärlighetens namn Melodifestivalen är. För alla utom Christer Björkman.
Men nu har jag nog tappat tråden lite. Vad ville jag säga från början? Jo, jag älskar inte Melodifestivalen. Men jag tittar. Utan att behöva springa och kräkas hela tiden.