Okej, här kommer ett aslångt inlägg om tävlingsdans. Så ni som tycker att det är skittråkigt att läsa om, kan sluta nu.
Jag har pysslat med tävlingsdans i snart 30 år. Först som tävlande, efter det som tränare.
Jag har vunnit SM några gånger, varit med i svenska landslaget både som aktiv och som förbundskapten. Som tränare har jag tränat fram åtskilliga SM-vinnare och landslagsdansare. Och det har gått riktigt bra för mina elever utomlands. Jag har dömt både EM och VM, med andra ord, jag kan det här med tävlingsdans.
Nu har jag varit borta från den scenen ett tag. Och ärligt talat så trodde jag att jag skulle sakna det mycket mera.
Jag kan sakna pirret inför en tävling. Jag kan sakna träningarna inför en viktig tävling. Jag kan sakna bussresorna till och från tävlingarna. Jag kan sakna glädjen, men ibland även sorgen, när man får reda på resultatet av allt slit. Av alla svettdroppar och ömma muskler.
Det kan jag sakna.
Det jag absolut inte saknar är all hysteri inför tävlingar som är. All konkurrens mellan dansare (och ibland även föräldrar). Jag saknar inte när glädjen försvinner på träningarna för att allting handlar om placeringar och spikraka splithopp. Jag saknar inte när allting känns som ett måste. Jag saknar inte att egentligen inte vilja och jag saknar framför allt inte all press och stress.
De senaste månaderna har jag bara fokuserat på våra "vanliga" dansare. De tjejer och killar som bara dansar för att det är så himla superkul att dansa! Jag har verkligen börjat om från början, kan vi väl säga. Och jisses, vad jag har njutit av att börja om från början! Jag är helt övertygad om att inom ett år har vi ganska många små nya tävlingsdansare på våran dansskola och då kommer jag förmodligen tycka att det är superduperkul! Men den här pausen har varit extremt välbehövlig.
Nu är den pausen snart slut. SM i Street närmar sig och då finns vi på plats igen! Jag ska till och med vara domare. Business as usual, alltså!
lite bilder from back in the days
