Knepigt det känns att lämna Lillgangstern på förskolan. Man är van vid dagis, liksom. Jag menar, var är alla staket och grindar som ingen (inte ens vuxna) kan öppna? Nu lämnas Lillgangstern på en skolgård där man går in själv när klockan ringer.
Jisses, vad han har blivit stor. Men jag blir ju bara yngre och yngre.
Så det så.