Imorse kom Kalle in till oss och hoppade upp i våran säng."Jag saknar dig mamma när du är och jobbar. Du är den bästa mamman i hela världen!"
Gulligt. Känns bra att vakna då. Sen kryper Kalle ihop som en boll framför min mage.
"Jag är en liten bebis, mamma. I din mage. Hur kom jag in i din mage?"
Shit. Känner mig inte riktigt laddad för det här samtalet två sekunder efter jag vaknat.
"Fråga pappa...."
"Men alltså.... hur fick jag plats därinne...?"
"Men du vet Kalle, i början när man är i mammas mage är man sååååå liten...."
"Äsch mamma, vi går ner och gör välling istället."
Tack.