Sitter och tänker tillbaka på den här dagen för fyra år sen. Då vaggade jag runt här hemma och mådde allmänt konstigt. Fattade inte riktigt vad som var fel. Klockan sex på kvällen ringde jag till USÖ.
"Jag tror att ditt vatten har gått. Du måste komma in så att vi får titta på dig."
Jahapp, in till sjukhuset åkte vi. Jo'rå, visst hade vattnet gått. Jag undrade lite vart det tagit vägen? Eftersom jag knappt märkt något.
"Ni får göra som ni vill. Antingen kan ni åka hem igen och komma tillbaka när värkarna kommit igång på riktigt. Eller så får ni stanna kvar här."
"Vi åker hem. Jag ska äta pizza och se på DN-galan."
"Ja, det kan ni göra. Men Anna, du kommer förmodligen att föda barn inatt."
Struntprat, jag ska inte föda barn inatt. Det skulle jag nog märka, lilla barnmorskan! Tänkte jag kaxigt. Vi köpte pizza och åkte hem för att kolla på friidrotten på TV.
Vi hann bara hem. AAAAJJJJJ!!!!! Helvete vad ont det gör nu då! Totte packade ihop allting för andra gången samtidigt som han nog svor lite över att ha den absolut mest envisa människa i världen till flickvän.
"Ja,ja. Hej, hej igen. Det är tydligen dags i alla fall", muttrade jag till den leende barnmorskan som för andra gången kom och öppnade dörren för oss.
Resten av natten är inte riktigt klar för mig. Jag kommer ihåg att jag hade en djävulsk smärta. Att Totte blev jätterolig när han testade lustgasen. Att han som satte epiduralen i min ryggmärg hade de brunaste fötter jag någonsin sett. Men så var han ju indier också... Jag kommer ihåg att jag helt plötsligt var helt ensam i sängen med min värkar eftersom alla stod vid fönstret och kollade på när sjukhushelikoptern skulle landa.
Sen kom Kalle klockan 4.53 på morgonen den 27:e juli. Som vanligt när det gäller Kalle ska allting ske med buller och bång. Så också detta. Det var efter viss dramatik som han äntligen låg på min mage och skrek sig blå i nyllet.
En sak till; innan jag somnade för första gången efter förlossningen räknade jag ut att jag varit vaken i 68 timmar. Det måste vara något av ett rekord.
