Ibland blir jag livrädd. För alla överentusiastiska föräldrar. De finns överallt. Inom all idrott. Det finns alltid en pappa som skriker och härjar vid sonens eller dotterns fotbollsmatch. En mamma som lyckats lura i sin dotter eller son att de är det bästa som hänt världen inom respektive idrott. Jag har stött på så otroligt många genom åren. Som på något sätt lever ut sin egen dröm genom sitt barn. Sluta med det.
Självklart behöver alla barn och ungdomar peppande föräldrar, det är inte det detta handlar om. Men att övertyga barnen om att de är SÅÅÅÅ mycket bättre än vad de faktiskt är, kan bara sluta med krasch och bang. Alltid.
Mina föräldrar låg lågt med mig. De var på några tävlingar, kom ibland på våra avslutningar. De ställde upp när jag behövde det. Peppade mig när jag behövde det. Men aldrig att mamma skulle få för sig att gapa och skrika så fort jag hade en tuff träning eller tävling bakom mig. Istället fick jag höra: "Du kommer få fler chanser, Anna. Man kan inte vara bäst jämt. Alla har bättre och sämre dagar." Ungefär så.
Jag fick helt och hållet själv inse att jag faktiskt var en jäkel på att dansa. Till och med bäst i Sverige i några år innan jag valde att börja undervisa. På så sätt undveks många tårar, kraschar och bangar....
