Läste i tidningen att Michael Jacksons ansikte håller på och fräter sönder av aggressiva bakterier. Hela hans livshistoria är så fruktansvärt sorglig, han hade allt och förlorade sedan allt... För det går inte att förneka, en gång var han den bästa av dem alla...
Jag var på hans konsert på Ullevi, tror att det var -97. Med Knut av alla människor (?), vi åkte till Göteborg, såg konserten, åkte hem. Knut gillar ju att gasa lite och den gången åkte vi till Göteborg på strax under två timmar, då gick det undan!
Vi kom in på Ullevi och upptäcker till vår stora förvåning att det ju faktiskt finns plats ganska långt fram. Hurra!! En timme senare lyckas jag få en blick bakåt och tur att man inte lider av klaustrofobi, det var vi och 50 000 till där...Konserten kör igång, Michael kliver ur en rymdraket och hela Ullevi dånar.... En bit in i konserten lyfter några grabbar som står brevid oss upp mig på axlarna, jag tillhör ju inte den längsta skaran människor här på jorden. "Tack så mycket", vrålar jag. Nu jag ser bäst av alla!!
Problemen började när jag skulle ner... Det var så himla trångt, att jag fick hasa mig ner från axlarna. Ett tag sitter jag liksom fast mellan alla människor utan att ha fötterna på jorden... Upptäcker till min fasa att mitt linne stannat kvar däruppe (så trångt var det), åh herregud hoppas min bh sitter kvar på kroppen. Vågar knappt sänka blicken för att kolla... Tack gode gud, bh:n sitter där den ska! Knut skrattar så han nästan storknar! Där står jag i bara bh!!! Som tur är har jag ett extra linne i väskan och efter lite stök och bök lyckas jag dra på mig det. Men det andra linnet som fastnade där uppe såg jag inte till något mer...