felmarginalen

Det går upp och det går ned. Det går hit och det går dit. Ena dagen tänker man att "nu du, nu barkar det åt pipsvängen och vi kommer aldrig återhämta oss". Andra dagen känns det ändå som att saker och ting inte behöver vara så katastrofala i alla fall. Idag är en dag då det känns som att katastrofen inte är här på länge än.

Allt har gått bra. Operationen gick som den skulle. Han blir kvar en stund till eftersom de håller på att prova ut en ny smärtlindring plus att de vill hålla koll så att hans levervärden går åt rätt håll.

Jag åkte dit idag med lite saker han behöver under helgen. Jag får självklart inte gå in till honom, men han får gå ut till mig. Vi sätter oss utanför ingången till avdelningen. Hans behandlande läkare (överläkaren) kommer förbi för att säga hej till mig och för att lämna resultatet av röntgen och blodprover. Han vet att vi vill ha det utskrivet för att kunna skicka det vidare. Han vet också att vi så fort vi kan är på väg till en cancerklinik i Tyskland. 

"Röntgen visar att det växer. Det har växt en millimeter i bukhinnan och fem millimeter på modertumören. Vätskan i lungan har också ökat lite. Men eftersom det handlar om millimetrar så går det faktiskt under felmarginalen. Det går inte att säga tvärsäkert att det är så här. Om du skulle vara med i en studie så skulle det heta att din sjukdom är stabil just nu och inget annat."

Okej. Låter ju bättre än vad vi trott.

"Att det blev stopp i gallgången misstänker vi beror på att cancern trycker på utifrån. MEN det behövs så ytterst, YTTERST lite för att det ska få stora konsekvenser. Det jag vill säga till er två nu är att alla dessa komplikationer som du drabbats av Risto, INTE betyder att sjukdomen dramatiskt har förvärrats. Inte alls, även om ni kanske har upplevt det så. Min gissning är att alla värden kommer vara i stort sett normala under nästa vecka och att du kommer ha mindre smärta eftersom gallan nu funkar som den ska."

Ibland, några få gånger per år, säger våra svenska onkologläkare de exakt rätta sakerna. Ibland har de faktiskt sina känselspröt ute och en liten gnutta av empati kommer fram. Det hände idag och för det är jag tacksam. Vi har varit så otroligt rädda för "nästa röntgen". Vi har förberett oss på det värsta möjliga tänkbara. Nu kan vi andas ut en stund till. 

Nu kan vi kanske äntligen få komma iväg till Tyskland.

Sliten.