Han fick riktiga problem med smärtan. Det började för två veckor sedan och blev ohållbart för några dagar sen. Som vanligt fick vi tjata till oss hjälp från onkologen. Vi misstänkte att hans ascites (vätska i buken orsakad av cancern i bukhinnan) ökade snabbt. Min mans mage blev större, mer spänd och smärtan var intensiv. Vid ett läkarsamtal diskuteras mer smärtlindring (jag orkar inte ens bli arg längre) men ingen undersökning om vätskan i buken ökat.
"Nej, dina röntgenbilder från 12 maj visar ju bara måttlig mängd med ascites, så.... Alltså hur tänker du Risto, vill du komma in och få hjälp med smärtan?"
"Nej, det vill jag inte."
"Nej, för smärtenheten föreslår att vi kanske kan testa ett annat narkotikaklassat preparat som egentligen är mot nervsmärta. En medicin som används mot epilepsi."
"Men jag kanske kan få testa vätskedrivande för att ändå försöka bli av med vätskan?"
"Nej, det kommer inte hjälpa dig."
Noll hjälp alltså. Nästa dag försöker vi igen. Får då prata med en annan läkare.
"Jo, visst kan du prova vätskedrivande. Oftast hjälper det inte mot ascites orsakad av bukhinnecancer, men självklart kan du prova. Skulle inte det hjälpa så gör vi en tömning. Och då är ju det en behandling som görs ihop med cellgifter."
Va? Måste min man ta cellgifter bara för att göra en tömning av vätska? Det har ingen vi pratar med någonsin hört talas om och vi får veta att detta inte stämmer.
Två dagar går och vätskedrivande hjälper inte. Magen blir mer och mer spänd och smärtan tilltar. Min man har problem med att överhuvudtaget äta eller dricka eftersom inget får plats och allting bara gör ont. Får nu prata med en tredje läkare.
"Ja, röntgenbilderna visar ju inte så mycket vätska..."
"Men det är snart en månad sen röntgen gjordes, det kan väl ha hänt saker sen dess?"
"Jo, det har du ju rätt i. Jag bokar en röntgen till senare idag så får vi kolla både ascites och spridning av cancern."
"Okej, hur går en tömning till?"
"Då kommer du in till oss och så sätter vi ett dränage på dig. Ibland så måste man bli inlagd men oftast går det på en dag. Efter det kan man ge cellgifter om man vill eftersom vi antar att cancern ökat ihop med ascitesen. Ibland hjälper cellgifter jättebra mot att lindra symptom. Hur tänker du kring cellgifter nu?"
"Ja, jag vet inte hur ni tänker? Ni har hela tiden sagt att cellgifter inte hjälper mot min typ av cancer. Vi har det till och med inspelat när er överläkare säger det till oss. Redan hos kirurgen för ett år sen fick vi höra att det inte skulle hjälpa. Varför ska jag ta det? Det kommer inte hjälpa mig och man blir verkligen inte starkare av det, varför?"
"Eh ja.... jo... alltså..... Jo, det stämmer ju Risto att det finns inget stärkande i cellgifter, men ibland kan det ju.... ja..... Du bestämmer helt själv och jag tänker inte försöka övertala dig. Jag hör av mig så fort vi fått svar från röntgen."
Tack och hej.
Ibland går det jättefort att få svar från röntgen och läkaren ringer redan nästa morgon. Det behövs en tömning. Told you so. Vi åker in till USÖ och jag lämnar honom med en puss vid hissen.
Fyra och en halv liter. Så mycket vätska kommer ut under dagen. Efter två liter tycker personalen att det verkar vara tomt och börjar förbereda att ta bort dränaget.
"Vänta lite, jag vill gärna ställa mig upp och röra lite på mig för att se att det är tomt."
Min man ställer sig upp och börjar göra knälyft. Det kommer två och en halv liter till.
"Nu stänger vi ju snart avdelningen här så..."
"Ja, då får ni helt enkelt jobba lite övertid för jag åker ingenstans innan det är helt tomt."
När jag hämtar upp honom utanför sjukhuset är det en helt annan människa än vad jag lämnade. Smärtan är nästan borta och han är hungrig. Vi åker hem. På vägen hem klurar vi på hur det är möjligt att man som cancerpatient inte får hjälp om det inte handlar om att ge cellgifter? Att man liksom prioriteras bort. Känslan är extremt obehaglig.
Imorse väckte han mig 06.40 för att tala om att han ska gå ut och gå. Han blir borta i en timme. För två dagar sen kunde han knappt ta sig mellan badrummet och soffan. Jag förundras än en gång över hans vilja och beslutsamhet. Min man är fan starkast i världen.
 |
| Paus i morsdags-firandet när smärtan tog över. |