jag blundar och ber

När Lillgangstern och jag träffade kuratorn första gången så pratade hon mest med honom. Förklarade så mycket hon kunde om vad som händer när man blir sjuk. Hur vården fungerar och hur läkare ser på cancer. En sak som fastnade hos mig var: "En människa som har cancer kan verka må hur bra som helst, tills behandlingen börjar. Då helt plötsligt märks det att det är en allvarlig sjukdom och den som har cancer kan bli svag och trött av cellgifterna". Helt galet att det är så, tänkte jag, att man måste få gift för att bli frisk. Att man måste må ännu sämre för att kunna komma tillbaka till livet.

Och det var så det blev för oss. Min man är riktigt sjuk och det är först nu det märks på riktigt. Efter den "lilla" operationen blev ju inget riktigt som det skulle, med en värstingversion av tarmparalys som följd. Det blev ju det mest traumatiska vi upplevt under våra snart 10 år tillsammans. Och efter den kom det nya bud från läkarna. Nu ska hela kroppen röntgas igen och om tre dagar drar en två månader lång cellgiftsbehandling igång. Allt för att krympa cancern så mycket som möjligt inför den stora operationen.

Jag blundar och ber till änglarna ofta. Och hoppas och önskar att han ska få bli helt frisk igen. Utan att behöva må sämre än vad han redan gjort.

Ett sjukhus. För alltid förknippat med ett nervöst, ledsamt obehag.