Jag har väldigt få vänner. Jag vill inte ha mer än väldigt få vänner. Något som många har otroligt svårt att förstå. (De som samlar vänner på hög och som kan umgås med i stort sett vem som helst och som alla tycker om. De som tycker att jag nog är en väldigt osocial människa och ”hur svårt kan det vara?”)
En vän för mig är någon som jag mer eller mindre ser som en familjemedlem. Som jag kan bo tillsammans med periodvis, prata om allt tillsammans med (även knäppa, flummiga, andliga livet-grejer) och som får mig att känna mig som jag. Alla andra är för mig kompisar som jag kan prata och skratta med, men inte mer än så. Jag släpper inte in folk hur som helst och jag vill inte släppa in folk hur som helst.
Sen har vi dessa andra ”bekanta” (de där som man egentligen inte gillar och som inte gillar dig så värst heller) som på något sätt måste vara falskt trevliga när man ses. Som bränner av ett ”HEEEEEEJ” ihop med ett leende som inte ens Nisse Solsken kan tro är äkta. Varför gör man så? Jag har aldrig förstått vitsen med det. Att vara falsk. Jag har inga problem med att visa artigt hyfs och hälsa på folk, men det här heeeeeeejandet hit och dit. Nej. Det går helt enkelt inte för mig.
Men tillbaka till vänner. Mina vänner är mina tills döden skiljer oss åt och det finns ingenting jag inte skulle göra om de bad mig. Förutom kanske att hoppa bungy jump eller nåt. Det skulle jag nog inte göra.
Jag, när jag försöker mig på ett sånt där heeeeeeeej trots allt.