onsdag, april 11

miss piggy

Barn som är HSP-personer anses ofta vara blyga och osäkra. Det var inte jag. Och det behöver inte alltid vara så med HSP. Som barn var nog inte blyg och osäker det första vuxna tänkte när de träffade mig. Jag var en kavat liten tjej med en övertro på mig själv. Jag ville så gärna kunna allt. (Antagligen därför jag var nära att drunkna tre gånger. Måste man kunna simma på riktigt innan man hoppar i en två meter djup pool precis efter man tagit av sig alla flytdynor? Stackars mamma.)

Mina känslor har alltid varit extremt nära ytan och det krävs ju knappast en djup terapisession för att jag ska komma i kontakt med dem. Likaså när jag var barn. Min familj kallade mig miss Piggy efter den lätt neurotiska grisen i Mupparna. Jag var med andra ord väldigt utåtriktad.

Men. Jag kände av precis varenda känsla som fanns i ett rum. Mina känselspröt var meterlånga och jag visste exakt när det skulle hända något. Jag kände av mina kompisars tankar och känslor och jag visste precis när de vuxna i tystnad tyckte att jag var för mycket. Av allt. Men jag förstod aldrig riktigt varför ingen annan runt mig kunde höra utan någon talade? För mig var det självklart.

Det bästa jag visste var när jag fick gå helt själv hem från skolan. Där kunde jag sortera alla känslor och ta mig tid att klura. Jag kunde sitta och prata med en katt länge samtidigt som jag studerade ett grässtrå. Det var där jag vilade hjärnan från allt som fanns runt mig.

När jag blev lite äldre och började dansa blev det en stor aha-upplevelse. Jag är helt övertygad om att jag har min HSP att tacka för alla mina framgångar inom dansen. Dels för att jag har blivit extra kreativ och dels för att jag där kan leva ut alla känslor på ett helt accepterat sätt. Jag har alltid älskat en danssal. Från första stunden.

Det var när jag blev tonåring som jag började inse att jag faktiskt inte trivdes med att ha jättemånga kompisar runt mig hela tiden. Men jag fattade ju självklart inte varför. Tänkte mer att jag var en osocial människa som nog kanske inte var så trevlig trots allt? Den känslan har hängt med mig hela livet. Och jag har alltid undrat varför det bara verkar vara jag som kan höra utan att någon talar?