"Fast nu tycker jag nog att du överreagerar lite, eller, ganska mycket."
"Varför måste du alltid missförstå det mesta av vad jag säger?"
"Du är ju som en öppen bok, dina känslor ligger ju utanpå."
Så har mitt liv sett ut sen forever och jag har aldrig riktigt fattat varför ingen annan runt mig reagerar som jag gör? Varför verkar det bara vara mig det är fel på? Jämt.
Det tog mig 44 år att inse vad som är "fel" på mig. Jag är en HSP-person. Hej hej, Anna heter jag och mitt nervsystem och min hjärna funkar lite annorlunda än hos dig. (Om nu inte du också är en HSP-person, vill säga. För då funkar vi ju nästan lika.) Jag tänkte att du ska få följa med mig på min resa att upptäcka och lära mig mer om HSP. Om du nu vill det, vill säga. Välkommen till kaoset.
Vad är HSP?
HSP betyder Highly Sensitive Person och betyder att ditt nervsystem är mycket känsligare än hos genomsnittet. Din hjärna fungerar även lite annorlunda när du ska sortera alla intryck du får. Begreppet HSP myntades av forskaren och psykologen Elaine Aron. Läs mer om henne här.
HSP är inte en diagnos eller bokstavskombination, utan ett personlighetsdrag. En HSP-person tar in allt, och då menar jag ALLT, som händer runt omkring. De är extra känsliga för starka intryck såsom ljus, ljud och lukter. De kan pendla mellan skratt och gråt i ett bergodalbane-tempo och de får ofta höra att de tycker, tänker och känner för mycket. Vilket de också gör. Vilket gör att de efter en dag är totalt utmattade i hjärnan och bara vill sova. I sisådär tre år.
Det finns ganska många bra artiklar om HSP, jag länkar till en av dem här. Den beskriver ganska bra hur det är för en HSP-person att klara vardagen. Även om det är olika för alla. Högst upp här på sidan finns även en länk till en fantastisk hemsida "Högkänslig Sverige", värt ett besök för de som vill lära sig mer. Där hittar man även tester att göra själv. HSP-tester finns för övrigt i drivor om man googlar. Välj ett antal och sätt igång.
Så hur är det för mig då?
Jag lever i en ständig känslomässig bergodalbana. Ena stunden mår jag toppen för att bara någon minut senare tycka att livet är skit. Det som ändrar det kan vara allt från ett teve-program till ett Facebook-inlägg. Jag tar in precis allt som sker. ALLT. Jag har fått lägga ned det här med att scrolla på Fejsan eftersom jag verkligen inte pallar med alla intryck jag får där. Av fem olika inlägg kan jag pendla mellan fem olika sinnesstämningar, typ glad, skitförbannad, tårar som rinner, lite glad igen och ett asgarv. Ni hör ju själva, det funkar liksom inte. Numera besöker jag bara sidor eller grupper som jag valt att gilla eller tillhöra. Jag har sorterat bort det andra. Pallar inte.
Jag måste få vara själv mycket. Något som rimmar ganska illa med mitt jobb som danslärare. Jag har människor runt mig HELA tiden. (Vilket ju i sig är en bra grej såklart. Svårt att driva dansskola utan elever.) Men att dansa tillsammans med andra människor vet jag är bra för mig. Det hjälper mig mer än stjälper mig. Där är det bra om känslorna ligger utanpå. Bara jag får vara ensam några timmar dagen efter.
Jag klarar inte av för starka intryck. En dammsugare som låter för mycket är en nära döden-upplevelse för mig. För högt ljud på TVn likaså. Jag hoppar högt om jag blir skrämd och skriker dödsvrål om jag slår i tån i en stol. Eftersom det verkligen gör så ont att jag kommer att dö. På riktigt.
Med andra ord, jag driver förmodligen de flesta i min närhet till vansinne emellanåt och jag har aldrig fattat varför? Tills nu. Nu vet jag och jag ska försöka anpassa mig till det. Välkommen att följa med på den resan. Det kan bli mycket känslor. Eventuellt.
 |