Idag tänkte jag prata lite om det här med telefonsamtal. En riktigt jobbig grej. Jag får mini-ångestattacker med tillhörande klåda varje gång telefonen ringer och det inte är min son, man, mamma eller bästis. Eller någon annan i familjen. Eller någon annan nära vän. Okej, vi säger så här; när det är kreti och pleti som ringer, då blir det jobbigt. Jag är liksom inte mentalt förberedd på ett samtal och trycker bort det. Inte så trevligt, jag vet det. Men efter att jag förberett mig lite i skallen ringer jag alltid upp den jag dissat. Om det inte står ”revisorn” (jag har en jättebra relation till min revisor, men hon kommer alltid med lite knepiga frågor) eller ”WADF - Tyskland” eller nåt annat suspekt, då behöver jag förbereda mig mycket i skallen innan jag ringer upp.
Jag tror inte det finns en enda högkänslig egenföretagare som inte tackar högre makter för att det numera är helt accepterat att skicka mess även i jobbsammanhang. En fantastisk lösning på ett ganska stort problem för mig. En liten grej med det bara. Igår hade jag sju konversationer igång samtidigt. Det funkade i ca 20 minuter, sen kraschade hårddisken i huvudet och det blev läggdags för min del. Plus att jag blev irriterad på min man för att han inte hängde med när jag försökte förklara tre av konversationerna i en och samma mening. Smidigt.
Bättre lycka nästa gång och jag tycker fortfarande bättre om att messa än att svara i telefonen direkt.
