Igår fick jag reda på att en av Lillgangsterns kompisar är sjuk. En liten kille som var en av hans bästa kompisar under dagistiden. Sen flyttade Lillgangstern och sen dess har de träffats lite då och då. Kompisen är så väldigt sjuk och i värsta fall så finns han snart inte kvar. En liten nioåring som hade hela livet framför sig.
Idag har vi träffat en kär vän som också kämpar. Mot en djävulsk sjukdom som är så väldigt grym. En vän som ändå håller modet uppe och som har gett sig den på att inte ge upp. Som tänker kämpa emot hela vägen.
Just nu funderar jag på varför livet är så orättvist? Varför vissa måste prövas så hårt? Vad är meningen med det? Sen tänker jag att jag nog aldrig mer ska klaga på ett snett bäcken eller lite migrän. För ett snett bäcken går att rätta till och migränen går över efter en stund.
Och till sist tänker jag att alla som kämpar mot en grym sjukdom, vare sig man är sjuk själv eller har ett barn, förälder, en äkta hälft eller en kär vän som är sjuk, är superhjältar. På riktigt.