Jag tackar högre makter för att jag och Lillgangsterns pappa tog beslut om att inte vaccinera honom. Eftersom ingen egentligen visste vad som kunde hända.
Vi resonerade som så, att vi kan inte skydda honom mot allt. Det finns konstiga virus i världen. Det kommer det alltid finnas. Ska vi bara hålla på och pumpa i oss vaccin mot allting, så är det ju det som tar livet av oss till slut. Det finns bilar ute i världen som kanske kör på honom. Ska han aldrig få gå nära en väg då? Det kanske finns onda människor som flippar helt plötsligt och börjar skjuta ihjäl folk. Ska han bara få vistas i skogen där det bara finns träd och kottar då?
Nej, det går ju så klart inte.
Om Lillgangstern skulle dö av något som finns ute i samhället skulle vara hemskt. Jag kan knappt ens tänka tanken. Men det finns där, och jag kan ju inte ta bort det. Den oron får man ju som förälder alltid leva med.
Men om Lillgangstern skulle dö eller få en livslång neurologisk sjukdom på grund av något som jag bestämt ska sprutas in i hans kropp, det skulle jag aldrig någonsin komma över.
Aldrig.